edgeclimbers

Allt började på julaftons kväll. Där jag satt i ett hälten rött och hälten rosa hus i en liten håla i värmlands täta skogar
Jag hade kännt mig lite nere större delen av dagen, varför det visste jag inte riktigt men jag hade mina aningar. Kanske var det dagen därpå som låg och lurade... Juldagen, som alla hade pratat om. Alla som tjatade om var man skulle gå ut och att man var tvungen att gå ut då. Jag har aldrig festat då men det kan ju bero på min ålder va vet jag. Problemet var att jag var ungefär 15 mil ifrån där jag bor och alla skulle festa.
Det såg mörkt ut..
Hur skulle jag ta mig dit??
Går det att göra så ingen blir besviken??
Just då så gjorde det inte det. För mina planer för juldagen hade först varit att åka ännu djupare in i den mörka kalla värmlands skogen hälsa på en tjock gubbe och äta kalkon. Den tjocka gubben som även kallas pappa. Och jag ska inte säga att jag inte ville åka till den tjocka gubben för kalkonen är det godaste på hela julen. Och god mat uppskattas alltid av mig. Men hur ska jag ta mig därifrån??
Tjockgubben skulle med säkerhet dricka och nån annan visste jag inte. Jag beslöt mig för att bita i det sura äpplet och strunta i partyt. Jag satte mig vid datorn lyssnade lite på Credence och loggade in på msn. Genast fick jag förfrågningar om jag skulle på samma förfester som folk.. Det skulle jag inte, jag skulle ju äta kalkon. Lite frustrerad stängde jag av datorn på ett mycket häftig sätt gick in i rummet som jag skulle sova och började kolla på Armageddon. Som jag för övrigt kom fram till vilken skitfilm det egentligen är. Men då när Bruce Willis eller Harry Stamper som han heter i filmen pratar med sin dotter för sista gången. Då tänds lampan, den sken så starkt så att jag kunde rikta upp den i skyn som den coolaste batmansignalen. Den brighta idén kom....
Alla dom som tyckte jag skulle komma kunde ju alltid hämta mig hos den tjocka gubben i skogen. Gud vad smart jag är.

Juldagen kom och jag vaknade med dåligt humör över att nån hade slängt en stor katt på mig för att jag skulle vakna.
Kom sedan på den briljanta idén och började ringa runt för att ordna skjuts till festen. Otroligt nog behövdes det bara lite övertalning i dom 2 första samtalen för att få det fixat.

Så där satt jag i skogen belåten av den goda kalkonen när jag ser två ljuslyktor komma genom skogen. Där var dom, riddarna i skinande rustningar. Jag gick in i bilen och vi bestämde oss för att leka lite innan vi skulle bege oss. Sånt där roligt spel med olidligt ljud som ger en stötar om man förlorar. Självklart så vann jag.. Tog sedan en klubba och körde iväg i dimman. Till allas missnöjelse blev det fruxo. Där satt vi tre grabbar påväg till fest och vänner som det var längesen man såg. Vi körde lite fel här och där i den täta dimman men hittade rätt till slut.
Vi började närma oss och jag hade precis börjat ringa lite samtal och se om vi skulle plocka upp någon då jag kollar upp på vägen, känner att det börjar släppa och hör hur chauffören börjar svära. Allt går först i slowmotion sen går allt för fort, jag hänger inte alls med. Mitt huvud slår i nått jag känner hur det snurrar. När jag blir medveten över vad som har hänt så ligger jag upp o ner. Och den första tanken som slår mig är fan jag som precis hade fått en djungelvrålklubba som jag givitvis tappade när vi välte runt med bilen. Fan också hade gärna velat komma åt pulvret i den....Så där klättrade vi ut ur bilen over the edge like a real Edgeclimber

I hopp om att hitta nya klubbor säger jag under kodnamn B.A Baracus adjö för den här gången.