edgeclimbers

Här sitter jag igen, ensam för första gången på en vecka.. Gött! Det som är mindre gött är att den jävla förkylningen är tillbaka och att jag har hostat ner hela mig med mjölk.. Mjölk från en förpackning där det står hur man ska bli kung hos brudarna.. Genom dans?? Det dummaste jag hört... Alla vet att brudarna får man genom att sitta i ett hörn och bara se jävligt cool ut..
Synd bara att jag inte är särskilt bra på något av det.. Skräp!

Och nu sitter jag och tänker på hur mycket smart folk det finns i våran stora värld.. Tänk bara på dom som kom på makaroner och bacon.. Så jävla smidigt.. Bara koka och steka lite. Slänga på lite smaksatt crème fraiche, blanda det med makaronerna och baconen. Vips! Där har du en kalasmåltid.. Inte ett dugg svårare än så och jag som har en tendens att misslyckas rätt ordentligt när jag försöker mig på matlagning tackar dom genierna som kom på makaroner och bacon..
En annan briljant uppfinning som också borde tas upp bland dom här höjdarna är strumpan. En påse av tyg runt fötterna.
Tänk bara vad kallt det skulle vara utan dom.

Det var allt från mig den här gången
//B.A Baracus

Som ni kankse har förstått så är det inte bara en person som skriver här.. Det är för nuvarnade hela två stycken som gör det och det är jag B.A Baracus och vårat modiga Lejon som kommer heta Aslan eller Simba eller något annat häftig lejonnamn i mina inlägg. Har vi lite tur kanske också vi kan övertala den beryktade zebran att börja skriva med oss..

Så att ni förstår helt den här bloggen får läsas av alla men bara skrivas av dom som var med i bilen den hemska kvällen..

Och jag vet inte vad Aslan säger men alla som läser det här ifall nån kommer göra det så kan ni ju ta det med en gnutta salt det jag skriver och inte tro att allt är på allvar.. För ju mer dramatiskt det låter desto roligare är det.. För det kommer inte vara en tråkig blogg om hur vi berättar vad vi åt till frukost och vad trött man var på jobbet utan förhoppningsvis något roligare.

Peace out //B.A Baracus

Det började på juldagen säg runt 11, min mobil pep till och väckte mig ur min fantastiska skönhetssömn. Ett sms från Zebran låg och suktade efter uppmärksamhet. I sms:et stod det: ""Giraffen" har fått en idé. Han vill att vi ska hämta honom så han kan hänga på ut ikväll" Jag visste vart Giraffen höll hus och insåg att det skulle bli en heldag om vi ens kom iväg. Mitt svar blev lite lamt liknande: skoj! Jag hade precis somnat om när telefonen började ringa en störande signal det var Zebran som inte visade någon som helst person frid efter den långa Julaftonen. Jag svarade Han pratade Vi la på. många medelanden och signaler senare hade Zebran frågat sin mamma om vi kunde låna bilen jag åt frukost och började resa vid 14.01 då bussen in till Töreboda gick.
Väl framme i Töreboda ringde zebran från bilen och sa att dom var lite försenade, jag hängde inte läpp utan gick in och köpte en påse med klubbor på pressbyrån, gott. När bilen anlände till Töreboda tankade vi upp, då var klockan ca. halv 3.

Vi startade vår resa och tur som vi hade var Giraffen någorlunda förbehållsam och hade slängt iväg två sms till våra telefoner om hur man kommer fram, en vägbeskrivning så att säga. Vi började knapra på lite klubbor och lyssnade på ett radioprogram om dom Kristliga symbolerna vid övergångsställena. Vi körde och körde en bra bit och rätt som det var stod det att vi åkte in i Värmland (frågan är väll om det hade behövts, det märktes på dom oändliga skogarna och den obefolkade civilisationen).
Väl i Värmland tog vi hjälp av våran väldetaljerade vägbeskrivning och vi hittade en liten väg som såg ut som den vi skulle köra på. Efter ett tag svängde vi och sen svängde vi igen, under tiden hade solen gått ner och skogarna var bara läskigare nu när man inte såg något annat än det som fanns i strålkastarljuset från bilen.

Vi tog en klubba, körde fel, vände, svängde, åkte för långt, ringde Giraffen och sissådär 4 grusvägar efteråt var vi äntligen på rätt väg igen. Vi kom fram alldeles lagom för att hinna smaka på resterna från en otroligt god kalkon med sås. Hos Giraffen blev det inte en långvarig visit men det var trevligt så länge det varade.

Väl i bilen igen tog Zebran fram ett reaktionsspel som skickade elstötar till den som förlorade eftersom jag skulle köra kunde jag inte delta så jag tog en klubba och började köra hemåt igen. Det var dimmigt i dom djupa skogarna och dimman släppte inte förens ute på den stora vägen (iallafall asfaltsvägen). Efter många mil, en hel del klubbor och elstötar ringde en god vän från Skåne. Zebran svarade och insåg att vår Skånevän var lagom på lyset. Mitt uppe i en diskussion med vår kompis missade jag vår avfart och vi fick ta en annan väg (tur att alla vägar bär till Töreboda). Efter lite extra svängar och lite kringelkrokar började vi känna oss hemma. 6km hemifrån kom en gnutta feldoserad vänstersväng med krön, det var då det hände.
Bilen släppte på alla hjul jag svor en ramsa och vi var på väg mot dikeskanten, jag försökte parera, framhjulen får fäste men bakdelen glider ner i diket och sen minns jag inte riktigt vad som inträffade mer än att vi rullade runt men när vi väl stannade låg bilen på sidan/taket med förardörren tryckt mot marken och Zebrans dörr fritt i luften. Jag hängde kvar i stolen, bältet funkade jag pustade ut. hörde hur ett bälte knäpptes loss och kände hur en person föll rätt på mig där jag satt försvarslös och chockad. Personen i fråga var inte den smidigaste som knallat i ett par skor och efter många om och men kom han ut (då åkte en bil förbi, FÖRBI!! hur fan tänker man då?)
Polisen kom efter ett tag och frågade frågor, jag blev tagen till sidan och blåste i alkomätaren, sen var de klart. inte ens körkortet frågade dom efter. Vi åkte hem och tittade på Hellboy I & II, bra.

Kollikera är tyvärr inget ord men om det vart de var det bra nära den kvällen! // Lejonet

Allt började på julaftons kväll. Där jag satt i ett hälten rött och hälten rosa hus i en liten håla i värmlands täta skogar
Jag hade kännt mig lite nere större delen av dagen, varför det visste jag inte riktigt men jag hade mina aningar. Kanske var det dagen därpå som låg och lurade... Juldagen, som alla hade pratat om. Alla som tjatade om var man skulle gå ut och att man var tvungen att gå ut då. Jag har aldrig festat då men det kan ju bero på min ålder va vet jag. Problemet var att jag var ungefär 15 mil ifrån där jag bor och alla skulle festa.
Det såg mörkt ut..
Hur skulle jag ta mig dit??
Går det att göra så ingen blir besviken??
Just då så gjorde det inte det. För mina planer för juldagen hade först varit att åka ännu djupare in i den mörka kalla värmlands skogen hälsa på en tjock gubbe och äta kalkon. Den tjocka gubben som även kallas pappa. Och jag ska inte säga att jag inte ville åka till den tjocka gubben för kalkonen är det godaste på hela julen. Och god mat uppskattas alltid av mig. Men hur ska jag ta mig därifrån??
Tjockgubben skulle med säkerhet dricka och nån annan visste jag inte. Jag beslöt mig för att bita i det sura äpplet och strunta i partyt. Jag satte mig vid datorn lyssnade lite på Credence och loggade in på msn. Genast fick jag förfrågningar om jag skulle på samma förfester som folk.. Det skulle jag inte, jag skulle ju äta kalkon. Lite frustrerad stängde jag av datorn på ett mycket häftig sätt gick in i rummet som jag skulle sova och började kolla på Armageddon. Som jag för övrigt kom fram till vilken skitfilm det egentligen är. Men då när Bruce Willis eller Harry Stamper som han heter i filmen pratar med sin dotter för sista gången. Då tänds lampan, den sken så starkt så att jag kunde rikta upp den i skyn som den coolaste batmansignalen. Den brighta idén kom....
Alla dom som tyckte jag skulle komma kunde ju alltid hämta mig hos den tjocka gubben i skogen. Gud vad smart jag är.

Juldagen kom och jag vaknade med dåligt humör över att nån hade slängt en stor katt på mig för att jag skulle vakna.
Kom sedan på den briljanta idén och började ringa runt för att ordna skjuts till festen. Otroligt nog behövdes det bara lite övertalning i dom 2 första samtalen för att få det fixat.

Så där satt jag i skogen belåten av den goda kalkonen när jag ser två ljuslyktor komma genom skogen. Där var dom, riddarna i skinande rustningar. Jag gick in i bilen och vi bestämde oss för att leka lite innan vi skulle bege oss. Sånt där roligt spel med olidligt ljud som ger en stötar om man förlorar. Självklart så vann jag.. Tog sedan en klubba och körde iväg i dimman. Till allas missnöjelse blev det fruxo. Där satt vi tre grabbar påväg till fest och vänner som det var längesen man såg. Vi körde lite fel här och där i den täta dimman men hittade rätt till slut.
Vi började närma oss och jag hade precis börjat ringa lite samtal och se om vi skulle plocka upp någon då jag kollar upp på vägen, känner att det börjar släppa och hör hur chauffören börjar svära. Allt går först i slowmotion sen går allt för fort, jag hänger inte alls med. Mitt huvud slår i nått jag känner hur det snurrar. När jag blir medveten över vad som har hänt så ligger jag upp o ner. Och den första tanken som slår mig är fan jag som precis hade fått en djungelvrålklubba som jag givitvis tappade när vi välte runt med bilen. Fan också hade gärna velat komma åt pulvret i den....Så där klättrade vi ut ur bilen over the edge like a real Edgeclimber

I hopp om att hitta nya klubbor säger jag under kodnamn B.A Baracus adjö för den här gången.